Veckans Låt, som förövrigt är SEN, IGEN. Går till Hästpojken, IGEN. Fast  än jag om och om lovar att att jag ska variera mig har jag svårt att släppa detta unika popband ur mina öron, går runt över allt med iPoden och bara lyssnar om och om igen på nya skivan. Undrar när jag tröttnar.

Det som gör hela Hästpojken (och Bad Cash Quartet) är Martin Elissons gråtiga och trasiga röst, samt deras texter som handlar om att inte räcka till, att inte vara någon man borde vara.

Nu om man följer min blogg, och lyssnar på låtarna på min Veckans Låt och har tröttnat på hans röst, så kan man ta och lyssna på P3, där låten Gitarrer & Bad, Trummor & Hat ligger etta på trackslistan, och har gjort det över tre veckor nu. Fattar varför, FÖR JÄVLA bra låt. Dock har jag fastnat för den här som jag strax kommer skriva om.

Veckan låt är Hästpojken med låten Från Där Jag Ropar, från deras nya album med precis samma namn. Så vars handlar inte om knark, porr som stöd eller cancer. Albumet känns mer personligt och handlar antagligen mer om kärlek. Just denna låt handlar dock om ensamhet.

Hästpojken – Från där jag ropar

Tonkow.se - Veckans Låt